När hemma inte är hemma längre

I söndags kom jag hem, fast det var inte mitt hem. Det kändes inte som ett hem där jag bott heller. Det blir en sådan konstig känsla, jag menar, tänk att du har bott på samma ställe, i samma rum under sex år. Och så lämnar man det, kommer tillbaka ett och ett halvt år senare och det är inget är som det var.


När känslan av hemmet försvinner.


Då frågan "vart kommer du ifrån?" ploppar upp, blir det alltid lika svårt att svara.

Norrköping? Jönköping?

När skolan började blev svaret "Eum, jo, men jag är från Norrköping, fast jag har bott här ett år..."
Och nu?

Mitt lilla rum på skolan är visserligen hemtrevligt, men det är inte mitt hem. Jag känner mig nästan mer hemma i Abbes lägenhet, men det är ju hans hem. Mycket förvirrande. Och nu det här med att "komma hem till Norrköping"
Jamen hur mycket hem är det över det?

Mitt rum ser inte ut som det var, kanske för att det inte är mitt rum längre, det är ju rätt logiskt.
Och när man träffar sina vänner, eller är det gamla vänner? Hur mycket har man växt ifrån varandra?
Hur mycket hinner man förändras under tiden då man inte har setts? Igår träffade jag Simon för första gången på ett och ett halvt år. Det var fint, för det kändes som att vi hade setts dagen innan. Jonatan var också med och det var som vanligt liksom. Och det kanske är där det är. Mitt hem alltså, ibland vänskaper som, till skillnad från allt annat, inte förändras. Då man bara kan vara, precis som man brukar.


Världens sötaste unge, taget när vi gjorde en radom park i Edmonton

han sa för övrigt "cat!" och slängde sig över Sigge, hunden alltså.


Kommentarer
Postat av: Lisa

sv: t-shirten är köpt på cubus :D :)

2010-11-04 @ 20:34:21
URL: http://popflickan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0